Härligt, bedömningen började inte förrän vid 11, och ganska nära hemma är det så vi behövde inte ens upp i ottan.

Jag, Mia och Lene Marie drog iväg med fyra hundar, Jocke, Owe, Morris och Lilon. Morris skulle först ut i ringen, han skötte sig bra och fick ett förstapris med en fin kritik. Han är ju ännu under utveckling om man säger så
I championklass var det Jockes tur, han fick CK och blev sen bästa hane, tvåa blev farbror Bruno, Applegrove Looks Like We Made It, de enda hanarna med CK.

Lilo först av tikarna, fick också ett förstapris och blev 2a tror jag, i sin klass. Brukar alltid kolla resultatet på ISF-sidan och där finns ju inga resultat längre tyvärr…
Owe fick CK och blev 3a bästa tik, endast tre tikar som fick CK och två hanar.

Jocke blev BIR så vi fick en heldag i solen på vackra Restad gård, sist ut i finalen var grupp 7 och den vanns av Jocke-Pocke-Pucko!!! Rasdomare och gruppdomare var Hans Rosenberg.

ByCH LvCH Dubliner Moody Blue, BIR och BIG-1

Cilla tar ansvar som barnvakt åt den lilla

Lilla nytillskottet på kennel Dark Auburn har anlänt!!

Hon heter Harefjordens Linn och är en liten strävhårig taxflicka, världens goaste givetvis

Vi får väl se vad det blir av henne.

Tyvärr har åskan tagit vårt modem så några bilder kan jag inte få till, men det lovar jag att det kommer.

 Roten till det onda

Har alltid haft en dröm om Island, i julas bestämde vi oss för att göra något med det. Vi bokade en liten tripp till Reykjavik i några dagar i maj….kanon det…ända tills Eyafjallajökull bestämde sig för att spy ut aska. Då började vi fundera på hur bra den här idéen egentligen var. Nåja, försäkringar från resebolaget att allt var som vanligt på Island gjorde att vi till slut bestämde oss för att satsa och dra.

Upp grytidigt, packa det sista och iväg till flygplatsen i rätt god tid. Skulle knappa in våra e-tickets nr, fick upp kontakta personal, en liten oro knep tag i oss, liiiten. Personal 1 sa: den flighten är kansellert (norska), peronal 2 sa (med ett onödigt glatt leende): det planet går inte idag, det sitter fast på Island (hörde vi, men det var nog Irland), nåja, han sa att Islands luftrum var stängt och att det inte skulle gå mer plan dit under dagen….kunde boka om oss på samma plan dagen efter men hade inga garantier. Personal 3: Islands luftrum är stängt, inga plan kommer att gå under dagen, men kan boka om er imorgon.

VA!!!!! Luften gick ur oss, som pysande ballonger stod vi och stirrade tomt framför oss…vad gör vi nu?
Bestämde oss för att avboka hela trippen, boka om en annan gång. Knökade in oss i bilarna och for hemåt, tröståt en glass på en mack och försökte peppa oss med att det åtminstonde inte var vårt fel…klen tröst dock.

Kl 9 öppnade vårt resebolag, ringde dom direkt, de hade inte hört att Islands luftrum var stängt, beklagade och vi skulle få pengarna tillbaka. Gott det iaf.

Snart ringde en kille från resebolaget och sa att det VISST skulle gå ett flyg till Island på eftermiddagen, andra resenärer var ombokade på detta plan. Han skulle försöka fixa det åt oss, men visste inte om det skulle lyckas. Några få mil hemifrån var vi, vi vände, var bara tvugna att ta den chansen. Kommer nästan fram till flygplatsen igen, får reda på att det då finns platser kvar men att de inte kan hålla dom åt oss…tack för det liksom.

Kommer till SAS-disken igen, tredje gången den här morgonen, blir ombokade och får checka in sent. De ber om ursäkt för vad de sagt tidigare, men att det var vad de hade blivit tillsagda att säga…hmm…ljug ju

YES!! Iväg med oss!
Bodde superfint, åt sååå mycket god mat, trevligt resesällskap, red islandshästar, badade i Blå lagunen, var turister verkligen, åkte busstur, fotade massor…och snart var det sista kvällen med gänget. Vi åt på fin restaurang, och packade sen ihop allt för morgondagens hemfärd. Resesällskapet kommer upp, de hade ringt från resebolaget, nu var Keflavik stängt…vi kan inte resa hem! Hahahaaa va vi skrattade, komiskt var det. Hotellets personal kommer och säger att vi ska med en buss om en timme till Akureyri på norra Island för att flyga via Glasgow hem…???
Ska vi??? Talar med resebolaget, nej det skulle vi inte, SAS flyger inte via Akureyri, och tur var ju det eftersom dagen efter var Glasgow stängt.

Fick en extradag i denna vackra stad, strålande solsken igen, god mat och täta kontakter med Sverige, försökte ringa SAS, men vilken j—la telefonkö, hade nog behövt tre timmar där och det har man inte råd med från Island liksom. Resebolaget i Sverige försökte sig också på SAS men blev bortkopplade hela tiden, skit. Höll koll på dator och text-tv. Alla flygbolag meddelar i god tid om flyget är inställt eller omdestinerat till norra Island, men inte SAS…..morgonen efter var vi uppe vid 6-tiden, då hade SAS meddelat cancelled…men BRA liksom, vi vill ju gärna gå upp den tiden.

Ytterligare en extradag på Island, promenad i vackra vädret, picnic, god mat….

Nu skulle planet hem, uppe 6 igen, nu stod det on time :)).
Incheckning utan problem, men på planet: först saknas en passagerare på planet och det blir febril aktivitet pga av detta, sen är luftrummet över Keflavik fullt….drygt 2 timmar tar det innan vi kommer iväg. Ska köpa mat på planet…fanns ingen!!! Bara ETT knäckebröd…. Och så läser man att SAS-aktien stiger i värde??!!

Nåja, rekommenderar Island! Vackert! Billigt att handla mat och äta ute, goood mat. Trevliga människor och ingen stress, men försök flyga med Icelandair

Har två extra hundar just nu, två som passar bra in i flocken, som alla känner alla och trivs ihop, inga problem alltså. Men va olika de kan va…

…har precis dammsugit, Alice å Cilla ligger lugnt kvar, de vet att på hundbädden under trappen brukar inte tanten dammsuga, inte varenda gång åtminstonde. Offa älskar ju dammsugaren, eller slangen ska det ju va, vad det nu är för särskilt med den (??). Hon står helst intrasslad i slangen då jag försöker baxa runt både henne och dammsugaren. Hedda låg på köksgolvet, sträckte lite på sig då jag gick förbi och jag fick alltså dammsuga runt henne. Den största tuffingen, Bamse, ville nog helst försvinna från jordens yta då dammsugaren kom, inte för att han var speciellt rädd, men osynlig försökte han definitivt bli, ihoprullad på lilla dörrmattan i hallen. Inte lätt när man är stor som ett hus å smidig som en flodhäst.

Goa dom är!!

foto: Annika Hedner

Jodå, nu är Jocke tillbaka på svensk mark igen efter några månader i Finland.

Sista utställningstrippen i Finland blev Jocke även Lettisk champion samt kvalificerad till C.I.E. Alltså heter han numera: ByCH LvCH Dubliner Moody Blue!!

foto:kennel Original

Jocke tackar kennel Original för att han fick va en i flocken en tid!

Thank you, kennel Original for letting me be part of the Original-pack!

Förra helgen hade Värmlands kennelklubb sin årliga korning av Värmlands vackraste hund, på den utställningen får hundar som under året (under 2009) vunnit BIR på någon av SKK´s utställningar vara med. Där var Jocke-Pocke-Dunderbäst med, och vann titeln Värmlands Vackraste.
Samma dag, samma plats anordnades en inofficiell utställning också, där blev Jocke BIR och slutligen BIS, inga dumma resultat på samma dag inte. Bäst på bägge utställningarna!

foto: Tomas Wiklund

Tomas Loppadotter, Axa, blev BIM. Lilon, också en Loppadotter ju, var också med hon blev 2:a bästa tik efter “storasyster”. Lilo  är inte utställd så mycket, men det blir mer framöver för hon börjar bli riktigt fin.

Lilon, också Tomas som tagit

En bild på NordV-98, Lp1,Lp2 Dark Auburns Circle Of Life, igår skulle hon blivit 15 år om hon levat, älskade, älskade hund.

Första helgen i mars åkte vi till Vingåker för en tvådagars ISF.
Vi, det var jag och Lene Marie, med Offa, Alice å Morris, och i Vingåker mötte Marie å Hedda upp på lördagsmorgon. På fredagen styrde vi österut. 

Dag ett dömde Cathy Loughlin hanar och Jos De Meijer tikarna, dag två gjorde de tvärtom.
Med på utställningen fanns även D A Michelangelo, Chille, en Panda+Miche valp jag inte sett sen har var ung, jätteroligt att träffa honom igen, och matte Malin med man och bebis också
Morris med “farmor” i snöret placerade sig trea i en stor klass och fick CK. Alice, också med Malin P i snöret blev 2:a av seniortikarna med Hp. Offa och Hedda placerades 3a och reserv i en stor tikklass, vi var rätt nöjda med det. Offa skötte sig bra, kändes bra att få träna på detta med utställning på en inofficiell ISF innan sommarens kennelkubbsutställningar med tanke på hur hon betedde sig sist. Morris var sen inne med matte i bästa hane, också fin träning och skötte sig bra.
Vi ställde upp med uppfödargrupp också, inget vi är så proffsiga på men det är kul ändå, särskilt tack till Malin som stannade kvar för att hjälpa till att visa i gruppen också, tack!! Vi fick ett Hp iallafall
Efter en promenad med race på en äng åkte vi tillbaka till vårt logi, bättre kan man ju inte bo, Malin P hade fixat sängplatser åt 5 inneboende snyltare den här helgen, med 12 hundar. Vi räknade till nånstans mellan 15 och 20 settrar och en katt, en galen katt dessutom!! Tur vi har en ras som trivs i flock och sällan bråkar med andra….vi kunde inte låta bli att fundera på hur det hade gått med 19 schäfrar eller rottisar i ett hus så….knappast liiika lugnt gissar jag på
Och vilken mat vi fick!!! Så himla gott, tack snälla Malin!

Dag två var vi rätt möra, både hundar och handlers, Alice först ut, blev 3a av 4a med ck. Morris inne med matte idag, blev 2a efter gårdagens BIS-vinnare, med CK.
Offa och Hedda, som Malin visade åt Marie idag, blev båda oplacerade i stora tikklassen tyvärr. Nu packade vi ihop och åkte västerut. Bort bra men hemma bäst!!

Men vilken trevlig utställning det var! Kändes avslappnat, trivsamt och gemytligt. Kanon!
Tack till arrangörer, resesällskap, värdinnan och medboende för en supertrevlig helg!!!

…är ju aldrig lätt, ännu svårare verkar det att vara att hålla hundarnas vikt lagom, åtminstone för mig. Här har jag stooora problem.

Min första setter i början av -90 talet, Barry, var mager som ett spjälstaket, och inte förrän han gubbade till sig i ca 5-års åldern lade han på sig, och var i mina ögon riktigt fin i hullet. Även Hamlet som vi hade samtidigt var tunn, äta var något man helst inte gjorde, alls. Vi blandade ner allsköns godbitar i maten som vi ställde ner åt dem, sen tassade vi försiktigt därifrån eller i alla fall stod knäpptysta och blickstilla tills maten var uppäten…om de åt alls vill säga.

Carmen, min första tik, var ett matvrak a´la retriever, hon älskade mat och även annat som hon kunde klassa in under den benämningen, såsom div djurbajs hon hittade i skogen, eller ännu hellre slaktrester som nån granne slängt i skogen. Men jag tror aldrig att hon var för tjock, alltid fin i hullet och blank i pälsen.

Så kom Alice….som från att hon var liten valp har varit ett riktigt matvrak. Det är underbart att ha matglada hundar det är inte det som är problemet, det svåra ligger i att försöka hålla henne i lagom hull.

Alice började bli för tjock för sisådär 2-3 år sedan, sen dess går hon på ständig diet, jag har hittat ett foder som är bra trots lågt fettinnehåll. Men problemet ligger inte heller i den mat hon får serverad utan i vad hon ser till att skaffa själv.

Visst, hunden härstammar från vargen som måste se till att skaffa sig mat själva, jag fattar det. Men våra tamhundar har avlats ifrån vargen i minst 20 000 år! Men den detaljen har inte Alice tagit till sig.

Nu är det även så att jag ibland lyckas få mina hundar i fin form och åker iväg på utställning bara för att Mia ska tala om för mig att mina hundar nog är lite för tjocka…och om Mia skulle anse att de faktiskt är fina så brukar åtminstone Malin påpeka att de är för tjocka, så lätt är det inte J

Nu hade jag bestämt mig för att nu jä-lar skulle Alice bli fin alltså. Motion får hon tillräckligt med och mat i lite mindre mängd har det blivit, samt inga matrester och ransonerat godis under vintern. Sakta men säkert har rultan antagit en slankare siluett och för några veckor sen var jag riktigt nöjd, nu måste hon vara fin, jag ansåg nog egentligen att hon nog tom var lite för smal men det borde ju bara innebära att kanske Mia hade godkänt henne, och vem vet kanske även Malin hade blivit nöjd…kanske alltså. Det konstiga är ändå att inte ens grannen, lyckas se hur smal och fin min hund är…nåja, JAG tyckte i alla fall att hon var fin, man kunde tom se revbenen när hon sprang. Härligt! Nu skulle vi bara hålla vikten…

…just det ja.

Men Alice har, efter löpet, fått för sig att det fanns minst 15 valpar i hennes mage som behöver mat. Trots att hon inte ens blivit parad. Men hon är desperat! Sitter och tigger bredvid oss vid matbordet, snor allt som råkar ligga framme på bänken. Stackars katten får aldrig ha sin mat i fred, även om jag ställer matskålen uppe i fönstret klättrar Alice dit och äter, och eftersom kattmaten alltid tar slut så fort, kommer ju katten jamandes och vill ha mer hela tiden vilket hon får…ond cirkel alltså! Och att äta Offas mat (högt fettinnehåll) direkt ur påsen gör Alice så fort hon har en chans till det, om någon lämnar dörren öppen i någon minut, förresten så kan hon fint öppna dörrar själv också så det så!.

För ett tag sen tog hon ett helt paket bröd som jag lagt på bänken efter att ha handlat, vet inte hur hon kom över det, men plastpåsresterna låg på hundbädden under trappan , och brödet var spårlöst borta. Eller spårlöst förresten, hon såg ut som om hon faktiskt hade 15 valpar i magen och skulle börja föda med en gång. Rätt åt henne!!

Tillbaka på ruta ett alltså J

Vilken vacker vinter vi har! Kallt, snö i massor och allt som oftast är solen framme också kan man ha det bättre? Jag älskar vinter, om det är riktig vinter vill säga, med snö, underbart. Vintrar man kan åka skridskor, skidor, slalom, pulka etc, och få vara ute och hitta på nåt. Och kanske grilla en korv över öppen eld…..favvomat!!! Konstigt att stekt korv inte är lika god som en man grillat tills den är svart och helst tappat i glöden också..mmm.

Hundarna gillar också vinter tror jag, långa promenader blir det, efter vägen, i skogen eller på isen. Och nu när man börjar ana vår också…härligt, hur överlever man hösten egentligen.
Nu kvittrar talgoxarna, solen fixar takdropp och dagarna är längre.

Offa har fyllt tre år, det firades med x-tra god mat och lite sång tror dock att maten uppskattades mer än sången…hmm??

Själv har jag skaffat mig längdskidor (!!!) dom som känt mig i några år vet att det nog inte är min grej egentligen, men men….roligt är det. Började med att hasa runt nere på “mossen” här hemma, Offa hängde med ett par gånger och funderade på vad mamma pysslade med. Jag har inte stått på såna skidor sen jag gick i sexan (och då EN gång) och innan dess hade jag inte haft såna på bena sen i 2an när mina pjäxor stals på skolan, och inte ens då åkte jag mer än när jag var tvungen till det av fröken:)
Vi får väl se om jag gör några framsteg