…är ju aldrig lätt, ännu svårare verkar det att vara att hålla hundarnas vikt lagom, åtminstone för mig. Här har jag stooora problem.

Min första setter i början av -90 talet, Barry, var mager som ett spjälstaket, och inte förrän han gubbade till sig i ca 5-års åldern lade han på sig, och var i mina ögon riktigt fin i hullet. Även Hamlet som vi hade samtidigt var tunn, äta var något man helst inte gjorde, alls. Vi blandade ner allsköns godbitar i maten som vi ställde ner åt dem, sen tassade vi försiktigt därifrån eller i alla fall stod knäpptysta och blickstilla tills maten var uppäten…om de åt alls vill säga.

Carmen, min första tik, var ett matvrak a´la retriever, hon älskade mat och även annat som hon kunde klassa in under den benämningen, såsom div djurbajs hon hittade i skogen, eller ännu hellre slaktrester som nån granne slängt i skogen. Men jag tror aldrig att hon var för tjock, alltid fin i hullet och blank i pälsen.

Så kom Alice….som från att hon var liten valp har varit ett riktigt matvrak. Det är underbart att ha matglada hundar det är inte det som är problemet, det svåra ligger i att försöka hålla henne i lagom hull.

Alice började bli för tjock för sisådär 2-3 år sedan, sen dess går hon på ständig diet, jag har hittat ett foder som är bra trots lågt fettinnehåll. Men problemet ligger inte heller i den mat hon får serverad utan i vad hon ser till att skaffa själv.

Visst, hunden härstammar från vargen som måste se till att skaffa sig mat själva, jag fattar det. Men våra tamhundar har avlats ifrån vargen i minst 20 000 år! Men den detaljen har inte Alice tagit till sig.

Nu är det även så att jag ibland lyckas få mina hundar i fin form och åker iväg på utställning bara för att Mia ska tala om för mig att mina hundar nog är lite för tjocka…och om Mia skulle anse att de faktiskt är fina så brukar åtminstone Malin påpeka att de är för tjocka, så lätt är det inte J

Nu hade jag bestämt mig för att nu jä-lar skulle Alice bli fin alltså. Motion får hon tillräckligt med och mat i lite mindre mängd har det blivit, samt inga matrester och ransonerat godis under vintern. Sakta men säkert har rultan antagit en slankare siluett och för några veckor sen var jag riktigt nöjd, nu måste hon vara fin, jag ansåg nog egentligen att hon nog tom var lite för smal men det borde ju bara innebära att kanske Mia hade godkänt henne, och vem vet kanske även Malin hade blivit nöjd…kanske alltså. Det konstiga är ändå att inte ens grannen, lyckas se hur smal och fin min hund är…nåja, JAG tyckte i alla fall att hon var fin, man kunde tom se revbenen när hon sprang. Härligt! Nu skulle vi bara hålla vikten…

…just det ja.

Men Alice har, efter löpet, fått för sig att det fanns minst 15 valpar i hennes mage som behöver mat. Trots att hon inte ens blivit parad. Men hon är desperat! Sitter och tigger bredvid oss vid matbordet, snor allt som råkar ligga framme på bänken. Stackars katten får aldrig ha sin mat i fred, även om jag ställer matskålen uppe i fönstret klättrar Alice dit och äter, och eftersom kattmaten alltid tar slut så fort, kommer ju katten jamandes och vill ha mer hela tiden vilket hon får…ond cirkel alltså! Och att äta Offas mat (högt fettinnehåll) direkt ur påsen gör Alice så fort hon har en chans till det, om någon lämnar dörren öppen i någon minut, förresten så kan hon fint öppna dörrar själv också så det så!.

För ett tag sen tog hon ett helt paket bröd som jag lagt på bänken efter att ha handlat, vet inte hur hon kom över det, men plastpåsresterna låg på hundbädden under trappan , och brödet var spårlöst borta. Eller spårlöst förresten, hon såg ut som om hon faktiskt hade 15 valpar i magen och skulle börja föda med en gång. Rätt åt henne!!

Tillbaka på ruta ett alltså J

Detta inlägg skrevs på onsdag, 24. februari 2010 kl. 17:32 och sparat i Nyheter. Du kan följa kommentarerna till inlägget via följande feed: RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller skicka trackback från din egen sida.